Holmöarna har sedan vikingatid varit ett viktigt ställe att ta sin föda och utkomst genom fiske. Ögruppen hyser även idag stora bestånd av fisk och räknas till Norrlandskustens bästa. Fram till mitten av 40 talet, fanns ett salteri som tog de lokala fiskarnas fångster. Rena yrkesfiskare har varit sällsynta utan de flesta har bedrivit binäringsfiske till småskaligt jordbruk eller hantverk. I dag finns några binäringsfiskare kvar, men förutsättningarna för dessa blir sämre och sämre. Det största problemet är att få i land fisken till uppköpare i Umeå med den kvalité som krävs idag. Sommartid så krävs rikligt med is av bra kvalité och ismaskin saknas. Inköp av sådan och uppförande av godkända fiskberedningslokaler är för kostsamma för att någon enskild skall klara av det. Dessutom är inte färjan så lämplig att skicka fisk med, oskyddad på akterdäck tillsammans med annat gods och ibland tillsammans med fordon. 

Transportkostnaderna in till Umeå tar en stor del av fiskvärdet, så det är nog det stora intresset, som gör att några fortfarande håller på. Det mesta av fångsterna bereds på ön och säljs lokalt till ortsbor och besökande. Men efterfrågan är mycket större än det lilla utbud som finns, så många besökande tycker att det är synd och märkligt att det inte går att få tag på fisk på Holmön nuförtiden. 

Ett lönsamt yrkesfiske och binäringfiske vore inget problem, om transporterna blev bättre och ett bra beredningsställe med ismaskin fanns. Investeringskostnaderna för båtar och redskap är mycket lägre än för övriga Sverige då allt fiske sker nära land och ej på så långa avstånd. Om dessa förutsättningar kunde ordnas så kunde Holmön befolkas av ett par familjer till. Tillsammans med fisket skulle då viss båtcharter och vinterturism ge tillräcklig inkomst att leva på. Samtidigt skulle Holmön få en bättre beredskap vid sjukdom och olyckor, då snabba sjödugliga båtar fanns stationerade i hamnen. Arbetsmarknadspolitiskt är nog dessa åtgärder på Holmön billiga, och nyinflyttade ger bra förutsättningar för skolan, affären och föreningslivet. 

Åter Inledningen